Jag visste vad jag hade. Det glappade men var bekvämt. Spåret gick i bestämd invand riktning. Till en dag när de anmärkte: Ska du alltid gå så där?
Vi var ett par i gapande gäspning. Jag insåg det då. Paret hade nått avgrunden som markerade slutet på världen och förmådde inte språnget över.
Det nya skulle bli så bekvämt. Bättre. Nu skaver det och gör ont. Smärtan överdånar frågan om det andra hade gått att laga? Det finns ingen mening med att fråga. Horisonten flyttas fram en dag i sänder. Vägen fram blodigt otrampad. Gå.Gå…GÅ